10 månader

Har en minut för mig själv. Eller ja, jag har gömt mig i sovrummet med en sovandes Juni haha

Min Juni, hon har blivit 10 månader! Jag kan knappt förstå det, hur har tiden gått så fort? Jag har tänkt tillbaka lite på graviditeten och första tiden med henne och allt känns fortfarande nästan som en dröm. Jag vet inte varför, men med Juni har allt känts smått overkligt. Jag har haft den där ”nyp mig” känslan. Med Gabriel och Isolde visste jag att jag aldrig skulle nöja mig med färre än två barn (på jorden). Och jag har alltid haft en önskan om en stor familj med flera barn. Samtidigt har jag aldrig vetat om det blir av. Efter Isolde förstod jag hur tufft det är allt vad som rör barn. Det är inte bara att ”skaffa ett till”. Det är precis som det sägs - världens tuffaste jobb och man måste vara up for it. Även om jag önskade mig ett barn till som bara den, visste jag faktiskt inte om Juni skulle bli av. Men hon blev av och nu är hon här. I did it, jag skaffade en till! Hon förgyller mina dagar så jag inte ens kan förklara det. Jag är så kär i min lilla tös.

Någonstans runt 6 månader kände jag en blandning av ångest och lite sorg för att hon inte var en spädis längre. Tiden går så fort och denna gången har jag njutit till 110 % av bebistiden. Tredje gången om, är jag betydligt mycket mer avslappnad och har ett helt annat perspektiv. Och kanske också för jag känner mig glad inombords. Jag hade kunnat ha typ tio barn till, det är så underbart! Hur som helst, vid 6 månader händer mycket och plötsligt började utvecklingen ta fart hos min lilla Juni. Min ångest för att jag inte har en spädis längre ersattes med en enorm lycka över att jag varje dag får lära känna och se ännu en liten själ växa och utvecklas. Det finns inget bättre. Hur det känns behöver jag nog inte förklara, för ni föräldrar vet precis vad jag menar. Jag känner mig blessed som får göra detta igen.

I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om Juni och hur hon är ❤️

Gillar