15 år

Vet ni vad det är för dag idag? Det är min och Juans anniversary - 15 år! God alltså, 15 år, när hände detta?! Men samtidigt känns det som en life time. Känns som vi har levt flera liv ihop typ. Gymnasietiden, universitetstiden, sambo-pre-childrenlivet och nu all in married-family-småbarnslivet.. och detta är bara början egentligen. Tänk att vi bara var ungar när vi träffades, hur sjukt är inte det?! Jag har växt upp med min man och jag vet egentligen inget annat liv än detta liv med honom. Jag har aldrig varit vuxen på egen hand. Jag är tacksam för att han alltid finns vid min sida. För att han alltid alltid accepterar mig som jag är. För att han aldrig försöker förändra mig, även mina mindre bra sidor (men de försöker jag själv jobba på). Han låter mig vara precis så knäpp som jag är. Helt seriöst, ingen annan man hade orkat med mig, de hade stuckit efter en månad typ haha Jag vet det.

Jag är också otroligt tacksam för att jag aldrig behöver oroa mig med Juan. Allt jag någonsin velat ha, är en stabil och trygg grund. Det är precis det jag får. Han och barnen är min stabila grund som jag har letat efter. Det är det jag behöver. Jag behöver aldrig oroa mig för att Juan ska gå och fucka upp något, eller tröttna på mig, eller whatever. Ja, ni fattar. Jag vet att han kommer ta hand om mig, vår familj och vara den bästa pappan till våra barn (och han är en så bra pappa). Han kommer aldrig aldrig att lämna oss. Oavsett vad. Juan är den typen av kille man gifter sig med - and I did. Jag har tur, det vet jag. Och jag älskar honom så otroligt otroligt mycket.

Nu är det en sen frukost för min del som gäller. Gabriel sover i soffan (fortfarande feber) och Isolde leker kök i sitt rum.

Gillar