8 år

Igår var det 8 år sen jag födde mitt första barn, min förstfödde son. Jag sattes igång 8 på morgonen och efter 9 smärtsamma timmar föddes han strax efter 17. Jag blev mamma för första gången.. aldrig hade jag förut känt en kärlek så stor, så överväldigande. En kärlek inte från denna värld. Han var det finaste jag hade sett. Jag minns hur jag trots sorgen log när jag såg honom och kände stolthet och lycka, även om det var hjärtekrossande. Jag var inte alls beredd på att älska honom så mycket. Det var det mest smärtsamma någonsin att förlora honom. Jag har aldrig känt mig så tom som den dagen jag lämnade sjukhuset, nyförlöst med så mycket kärlek att ge, men utan ett barn att ge det till. Jag trodde att jag skulle bli galen.

Jag åkte till minneslunden. Det blev en fin stund. Känner mig så nära honom där.

De sista dagarna har det varit plågsamt i mitt huvud. Jag har haft ångest från helvetet. Det brukar vara värst dagarna innan. Allt spelas upp i mitt huvud igen, jag får skuldkänslor och jobbiga ”tänk om” tankar. Och jag känner typ nervositet (?) inför själva födelsedagen. Jag vet inte, som att jag väntar på något, men inget kommer ju hända på själva födelsedagen. Förstår själv inte riktigt varför det känns så. Men i alla fall, på själva födelsedagen brukar det lätta lite med själva ångesten. Det är typ samma varje år. Istället minns jag min fina pojke och kärleken jag kände/känner.

Jag känner mig helt dränerad på typ allt nu. Imorgon ska jag börja dagen med en kopp kaffe ute i (förhoppningsvis) solen.

Gillar