Denna dag alltså. Började imorse med att Juan vaknade med feber. Jag tog ut barnen så att han kunde vila ifred hemma. Det var härligt ute (kallt, men underbar sol), men det var sjukt ansträngande för kroppen. Efter ett tag blev Isolde skit sur för hon kom plötsligt på att hon inte hade valt en glass tidigare hemma och gjorde kaos om att hon vill gå hem. När vi kom hem fixade jag maten, städade (thank god för min robot), fixade med barnen och sen från ingenstans börjar Gabriel må dåligt och får feber. Är det normalt att barn kan få feber igen efter bara några dagar? Han hade nästan fyra dagar riktigt hög feber, sen feberfri i två dagar (och idag dessutom helt symptomfri också halva dagen), för att nu igen få hög feber. Han har bara feber, lite halsont och huvudvärk. Ringde 1177 och hon ”ja, det låter som covid”. Om Gabbe blir sämre skulle vi åka in, annars uppsöka vårdcentral på måndag. Juan ska corona testas imorgon (han måste i och med sitt jobb) och då får vi veta om det är det.

Fy fan vad kallt ute!

När Gabriel väl fått medicin och mådde bättre, tog jag Isolde till affären (för att handla mat). Hon var väldigt duktig, jag förberedde henne på vägen dit. Vi har ju haft kaos med henne i affärer, men det verkar ha vänt nu. Sånt går över av sig själv med åldern märker jag. Vi hade i alla fall jätte kul och pratade om allt möjligt på vägen. Men jag hade så ont och fick sammandragningar. Kunde knappt gå och vi fick sätta oss på varje bänk på vägen och vila. Tur jag hade vagnen med så jag slapp bära varorna.

När vi kom hem trodde jag att jag skulle avlida av smärta. Vilade en stund och gjorde mat igen, sen barnen sov klara, sen la de sig för att sova med Juan. Jag tog ett varmt bad och nu har jag äntligen landat i soffan! Tv en stund, sen ska jag försöka sova.. det lär bli flera uppvak inatt med Gabbe så lika bra att lägga sig tidigt.

Vet ni vad, idag är det officiellt sista dagen på det kapitel som jag har mått extremt dåligt av. Jag uthärdade listan, I fucking made it! Tiden har gått i slowmotion det sista halvåret, men nu är det finally over, kan knappt tro det! Ett nytt kapitel, ett nytt liv väntar. Jag känner en lättnad i hela själen. Jag känner mig fri. Och mitt nya liv ska inte se ut något som det gamla. I mitt nya liv ska jag skapa mig en tillvaro efter mina egna förutsättningar, så att jag mår bra. Jag känner mig som att jag är 19 igen, precis gått ut gymnasiet och har hela livet framför mig! Det är bara till att pick and choose det man härnäst vill göra. Skillnaden nu bara är att jag vet vem jag är, jag vet vad jag behöver och det gör mig motiverad till hundra. Tog mig typ 15 år att inse, men vet ni, vad spelar det för roll egentligen? Vi lever i nuet och vi lever i en tid där man kan börja på nytt när som helst. De enda begränsningarna som finns sitter i våra huvuden och riktiga hinder finns det nästan alltid en lösning för. Så, nu startar jag om. RESET.

Jag kommer skriva ett inlägg om val av utbildning sen, jag behöver råd!! Jaja, jag vet jag ska vara mammaledig först och NJUTA av det. Men jag vill samtidigt titta framåt också och behålla fokus på mina framtidsplaner.

Vid lunch idag. Gabriel mår bättre, fortfarande förkyld, men feberfri tack och lov.

Strax blir det middag. Hemlagad pizza och till efterrätt äppelpaj. Sen kör vi fredagsmys med Disney film och lite snacks i vanlig ordning.

Förresten, jag ska lära mig laga mat har jag bestämt! Berättar mer sen.

Ha en trevlig kväll gott folk ❤️

Gud! Jag har varit en vandrande zombie dessa dagar. Gabriel har hög feber (40 grader) sen flera dagar, vilket innebär no sleep for momy. Men det är okej, det är ju mitt jobb som mamma och det finns inget annat jag hellre gör. Jag är världens hönsmamma dessutom, så jag har ställt in larm på varannan timme under natten för att kolla till honom så att inte febern sticker iväg och han sover mellan oss.

Har fått varva med alvedon och ipren för att hålla febern nere.

Igår när Juan kom hem och tog över hade jag ett besök på adhd mottagningen. Det blev faktisk jobbigt. Att prata om ångesten triggar igång den. Hon envisades även om att prata om kost/sömn/träning och jag kände bara hur irritationen växte inom mig. Ibland undrar jag om "normala" människor vet ens vad riktig ångest är. Nåväl, skit i det nu, orkar inte tänka på det.

Jo, just det! Skulle ju berätta om barnmorskebesöket. Det gick bra, lyssnade på Junis hjärtslag (underbart!) och hon rörde sig för fullt. Men mitt järnvärde är lågt nu. Jag är trött, har huvudvärk och ser flimmer av och till, så hon sa att jag måste ta järn varje dag (har så svårt att komma ihåg det). Sen till min förvåning säger barnmorskan "ditt snitt är beviljat, jag fick svar på remissen där det stod att du blir kallad i vecka 32 för inskrivning, så det låter som de redan beviljat, annars kallar de en för bedömning tidigare". Jag ska ringa sjukhuset och dubbelkolla för säkerhetsskull imorgon (jag måste alltid dubbelkolla sånt typ 25 gånger 🤦🏼‍♀️). Jag har haft ångest över det här med snittet så detta är verkligen en lättnad, om det nu verkligen stämmer. Jag vet egentligen inte varför jag nojat så mycket över det, för det är av medicinska skäl (på grund av förlossningen med Gabbe) och jag blev ju beviljad snitt med Isolde utan problem.. men jag är alltid rädd för att jag ska behöva få strida för min rätt. Snart är allt det jobbigaste förbi.. listan avbockad.. vågar jag kanske slappna av lite nu?