ADHD

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg.. jag vet inte ens om jag borde skriva detta. Jag är bara så trött.. trött på att skämmas över mig själv. Jag är 33 år gammal. Under hela min uppväxt har jag försökt så gott det går att dölja mina koncentrationssvårigheter, mitt känslomässiga jag, min.. vad ska vi kalla det.. kaotiska sida (?). Jag är uppfostrad till att man ska skäms över sånt här och man berättar aldrig någonsin för någon. Jag har lärt mig från min uppväxt att hålla inne med allt vad jag är, för när jag har varit jag har jag känt mig så fel och jag har känt mig så missförstådd.

Koncentrationssvårigheterna är en av delarna. Jag har på egen hand utvecklat strategier genom åren och lärt mig kompensera, men det har påverkat mycket min självkänsla. Jag har tagit mycket skit och utskällningar om att jag inte försöker tillräckligt mycket, inte lyssnar, inte kommer ihåg, slarvar, etc.. det har gått rakt in i mig och fått mig att känna mig riktigt dålig. Men det handlar inte om viljekraft, tro mig, hade det handlat om viljekraft hade jag inte haft några problem. Det handlar om hur hjärnan fungerar. Jag kämpar varje dag med att behålla fokus, med att behålla motivationen även när saker är tråkiga, med att sätta igång och fullfölja, med att gasa och bromsa där det behövs, med att inte fastna på saker och ting, med att sansa mig själv och inte låta rastlösheten ta över. Det är aldrig någonsin lugnt i min hjärna, jag går konstant på högvarv (och det gör mig totalt utmattad i perioder). Det känns som att jag springer fortare än alla andra, men jag kommer alltid sist i mål. Det är så oerhört tufft ibland och jag känner mig sämst när saker blir fel.

Men det jobbigaste är nog den andra delen, det känslomässiga. Jag har fått lära mig att personer med adhd känner saker mycket mer intensivt. Vi är intensiva. Ni vet hur jag brukar skriva att det känns som att jag känner allting trippelt än vad ”normala” människor gör. Det är för att hjärnan processar på ett lite annorlunda sätt hos oss med adhd. Det har tagit mig lång tid att förstå att det inte handlar om att jag överdriver eller överreagerar. Det har tagit mig lång tid att förstå att jag faktiskt är berättigad mina känslor, precis som alla andra. Det handlar om att vi faktiskt känner känslor betydligt mycket mer intensivt, det är så våra hjärnor fungerar. När jag är ledsen är jag devastated, när jag är arg ser jag rött, när jag är glad/excited är jag mig nästintill manisk, när jag har tråkigt lider jag så jag inte kan förklara det, när jag älskar någon/något älskar jag med varenda cell i min kropp.. jag älskar så att det gör ont. Det känns emellanåt som en omänsklig uppgift att konstant hålla så här mycket känslor under kontroll (men jag har blivit mycket bättre på det nu som vuxen). Det positiva är jag har extremt mycket empati och har väldigt lätt för att förstå människor. Den biten är jag (för det mesta) tacksam för.

Detta är en väldigt förenklad förklaring ovan, problematiken är betydligt större och mycket mer komplex. I alla fall, jag är 33 år gammal och jag är trött på att skämmas. Och jag är så trött på att få handskas med allting själv. Det finns hjälp att få, det märker jag nu när jag vågar söka efter den. Jag vill vara den bästa versionen av mig själv, för mina barn, för min familj, för mig själv och det blir jag inte genom att skämmas eller dölja mig själv. Istället väljer jag att göra som jag alltid gör - jag tar tag i det som tynger mig och jag kämpar på som bara den, men med en ny och mer förlåtande syn mot mig själv.

Gillar