Alla Helgons dag och dåligt samvete

Jag har så dåligt samvete. Idag skulle vi egentligen till minneslunden i och med alla helgons dag. Vi skulle tända ljus och göra det fint för Nathaniel. Det är för mig en väldigt viktig dag. Dels för att jag känner att han finns någonstans och jag vill inte att han någonsin ska vara/känna sig bortglömd. Och dels för att alla andra med sorg i hjärtat samlas där på en och samma gång. Det är en väldigt stark och speciell känsla. Någon form av samhörighet. Någon form av tröst. Att man inte är ensam. Vid minneslunden samlas ofta de som har förlorat de allra minsta. Den sorgen som är en alldeles egen sorg i sig. Det är ingen som förstår den sorgen än någon annan som mist ett barn. Därför känns det bra att komma dit på alla helgons dag. Se alla människor samlas, tända ljus i mörkret, i tystnaden. Normalt sätt förknippar jag och många nog tystnad som något ensamt. Men denna tystnad är nog den mest starka tystnad jag har varit med om. Den högsta tystnad jag någonsin hört. I den hör jag gemenskap, tröst, hopp och kärlek, genom all sorg. Människor behöver människor.

Hur som helst, vi är sjuka och mår extremt dåligt, så i år blir vi hemma. Men jag tänder ett ljus för mitt hjärta. Tänker på honom. Berättar för honom hur mycket jag älskar och väntar på honom. Vet ni varför jag säger att sorgen för ett förlorat barn är en alldeles egen och speciell sorg? Dels för att kärleken för ett barn är en speciellt kärlek som ingen annan, därför är sorgen också en annan. Och dels för att den har inget slut. Det finns ingen acceptans. Det finns inget ”komma över”. Och det finns definitivt inget ”lättare”. I psykologin brukar man prata om de olika stegen i sorgeprocessen. Det går inte att applicera på sorgen för ett förlorat barn. Det gör inte det. Jag kommer aldrig vidare i den processen. Jag vill inte. Jag vill inte acceptera och jag vill inte släppa på smärtan. Smärtan är det enda jag har kvar av honom. Tills dagen då jag dör ska jag bära på denna smärta. Bära på minnet av min son. Han ska aldrig bli bortglömd. Det är det enda jag nu kan göra för honom som mamma. Jag kunde inte ändra hans öde eller vad man nu ska kalla det. Jag kunde inte laga hans hjärta. Men jag kan se till att han aldrig blir bortglömd och alltid är älskad. Det är min plikt som mamma.

Sist vi var vid minneslunden på alla helgons dag. Men känslan och hur vackert det var går inte att få med på bild.

Gillar