Är min lott i livet att känna sorg?

Vi har alla något vi går och bär runt på varje dag. Ibland blir vi dealt with som really shitty cards in life. Jag kan inte låta bli att tänka på saker i mitt liv och det känns hemskt, men är min lott i livet verkligen att känna sorg? Sorg för min lilla pojke som jag fick se ett par minuter för att sen få ta förväl av. Sorg för relationer som jag önskar jag hade. Och att bära på skulden. För sorg kommer alltid tillsammans med skuld. Hemsk ångestväckande skuld. Jag kan inte sluta tänka på vad som kommer mer? Jag är så rädd för att något hemskt ska inträffa. För något mer tror jag inte jag klarar av. Jag känner mig så sårbar. Mitt hjärta krossades i tusen bitar när vi förlorade Nathaniel och jag ville dö. Det hålls ihop av mina barn, men utan de är det bara svart. Ni förstår inte när jag säger hur rädd jag är för att något ska hända dem. Jag kan knappt andas av tanken och ibland känns det nästan som en verklighet, som att det verkligen kan hända något. Den här ångesten är överväldigande emellanåt. Det värsta med sorg är att det finns inget sätt att komma över det. Och sorgen över ett förlorat barn är något som man aldrig kommer över. Det blir inte lättare. Det är det grymmast en människa ska behöva få utstå.

Sorry ett osammanhängande och rörigt inlägg. Känslorna kom över mig.

Gillar