Att känna ensamhet

En av de jobbare känslor att bära på har varit rädslan av att bli lämnad, att bli ensam. Det ironiska i det hela är att jag ändå alltid har haft en känsla av ensamhet. Det är märkligt, för jag vet att jag inte är ensam. Jag har kanske inte haft de som jag behövt och innerligt önskat efter, de där grundläggande primära relationerna, men jag har istället haft andra otroligt fina människor i mitt liv. Jag menar det när jag säger att mina vänner är familj för mig. Men känslan av ensamhet har alltid funnits där. Kanske på grund av min uppväxt, kanske för att jag aldrig riktigt känt att någon förstår mig på riktigt. Kanske för att jag har känt mig annorlunda. Det har alltid varit jag och alla mina miljontals tankar i min bubbla, som att det vore en annan hemlig värld som ingen annan vet om.

Men sen fick jag barn och jag förändrades på sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. I made my peace med känslan av ensamhet. Det blev plötsligt okej - för parallellt hade jag den monumentala kärleken för mina barn. Rädslan för att bli lämnad försvann och istället ersattes den av en känsla av att jag inte behöver någon så länge jag har mina barn. Det är jag och barnen, allt annat kan slänga sig i väggen. Det är en lite farlig känsla - men å så befriande. Jag har aldrig känt mig så stark och oberoende som när jag blev mamma. Jag har aldrig vuxit så mycket av något som av det. Men känslan av ensamhet förstår jag att den alltid kommer finnas där, den är en del av mig och alla mina erfarenheter. Så får det vara. Den sitter långt inne i mig och det kvittar om jag är omringad av massvis med människor. Det är märkligt, men då känns ensamheten nästan ännu mer. Vem vet, en dag kanske jag lyckas släppa denna känsla. Tills dess är jag i alla fall glad över hur jag funnit mig själv och över hur stark jag är för mig själv och mina barn.

Gillar