Att sakna stöd

Jag kör en lunch ute vid havet idag med mig själv. Kände jag behövde komma bort och vara ensam. Den här PMS:en är hemsk när den kommer och ännu värre är det att behöva vara bland folk när man känner sig så här.

Jag älskar havet, hade kunnat titta i en evighet på det. Det gör mig lugn.

Det gör mig ledsen och arg att jag inte har någon äldre-vuxen att prata med. Jag har man och barn, massor av vänner, det är inte det. Men man behöver någon äldre, någon att få stöd av, råd och vägledning. Någon som lyssnar utan att döma. Jag har aldrig haft det. Jag har alltid en känsla av att jag är ensam. Jag tror det är därför. Jag har som sagt massor av människor runt om kring mig, nära relationer osv, men det är inte det jag menar. Jag är trött på att alltid söka efter något och aldrig känna mig hel. Det känns som jag fattas en grund.

Sorry mitt deprimerande inlägg, jag blir så här när jag har pms. Jag vill inte gnälla och jag känner mig dum som bara delar med mig av allt mitt shit. Men det är så jag cope med dessa känslor och håller mig sane. Jag blir knäpp om jag måste gå och hålla allt inom mig.

Gillar