Att umgås med sina barn

Innan jag fick barn var det många som sa till mig ”lek aldrig med dina barn, de kommer inte kunna leka själva eller vara självständiga”. Eftersom jag själv inte hade barn (var gravid då) tänkte jag att ja så kanske det är, men jag blev uppriktigt nyfiken på hur jag skulle känna sen när jag själv hade småbarn.

Nu när jag har barn har jag förstått en sak. Relationen till ens barn är egentligen inte annorlunda än relationen till andra människor. Jag syftar till att om man vill ha en djupare gemenskap, behöver man investera i relationen som i alla andra. Att hitta gemensamma intressen, ha kul tillsammans och inte alltid bara ”vara förälder”, tror jag är extremt viktigt. När de är små är det kanske genom lek, när de blir större förändras det till andra intressen. Jag vill inte att mina barn ska komma som vuxna och hälsa på mig för att de måste. Jag vill att de ska komma för att vi i grunden har en relation som inte enbart baseras på föräldraskap/omvårdnad, utan även på vänskap. Om det är möjligt vet jag inte än, det får tiden utvisa. Mina barn är ju fortfarande små. Men jag vet att behovet för omvårdnad kommer minska rejält en dag och vad finns kvar då? Det är där jag tror vänskapen man förhoppningsvis byggt upp kommer in i bilden. Men jag vet som sagt inte, det är bara antagande än så länge.

Jag vill poängtera att för mig handlar det inte om att leka konstant och aldrig låta ungen andas (det vet ni som följer min blogg). Jag låter mina vara mycket på egen hand, låter de ha tråkigt och faktiskt vänta på mig ibland. Cause that’s life och man behöver lära barnen det också. Men jag planerar in lika många stunder med enskild tid för de, där vi gör sånt som de tycker är kul och jag lär mig uppskatta det (även om jag inte alltid gillar det, men det handlar om att finna gemensamma intressen). Vi pausar allt annat och bara umgås med varandra. Gabriel är bara 3,5 år. Men herregud vad vi kan prata. Han är så nyfiken (precis som jag antar alla andra barn är). Dessa frågor är egentligen inte bara massa frågor, det är
en konversation. Det är viktigt att lyssna och vara med i den konversationen. Det är så vi lär känna varandra som individer och inte bara mamma-barn. Men som sagt, jag är ödmjuk i mitt tänkande. Jag kan ha fel, vi får väl se längre fram.

Gillar