It’s A LOT att var hemma själv med tre ungar 😅 Känns som jag har noll tid till något annat. Jag är tillbaka i livet där man dricker kallt kaffe, har tre ungar med sig in på toaletten och en dusch känns som rena stresstestet. Min månad med alla tre själv hemma har gått mot sitt slut och to be really fucking honest känns det skönt! I love my kids, men vi behöver all återgå till rutiner och barnen behöver sin stimulans genom skola/förskola. Det har gått bra överlag, men det har varit riktigt intensivt vissa dagar och nu mot slutet känns det om att alla går varandra på nerverna. Det som har varit tufft är att barnen är i olika åldrar och kräver olika saker. Juni, hur snäll hon än är, är ett spädbarn och hon behöver lugn, närhet, amning och sova i famnen. Gabriel och Isolde behöver tvärtom, en massa aktivering och rörelse. Och att de större barnen blir mer självgående när en bebis kommer - well that’s a fucking joke 😂 Så ja, det har inte varit helt lätt att kombinera allt. Jag hade tänkt göra värsta utflykterna, men det har istället fått bli gård-häng och lekplatserna här runt om. Tur jag har fått lite besök från vänner och så i alla fall.

Svärmor kom på besök med fika och väldigt uppskattad hjälp.

Idag var det besök på skolan för Gabbe. Imorgon är först riktiga skoldagen. Jag spricker av stolthet, min fina underbara lille kille börjar skolan! Men mer om det imorgon!

Jag har helt och hållet släppt allt det där med trender. Jag känner mig förbi den tiden och jag känner mig nästan för gammal för sånt. För något år sen kändes det som att jag klev över tröskeln från tjej till kvinna och jag känner mig faktisk vuxen. Vuxen på riktigt. I mitt huvud känner jag mig inte alls hemma längre i trendiga plagg, det är inte jag längre. Min garderob består mest av klassiskt, kvinnligt, stilrent och elegant.. sånt som alltid funkar genom alla år. Inget färgglatt (mer än rött, om det nu räknas som färgglatt) och inga mönster, jättefint på andra, men jag trivs inte alls i det.

Jag unnade mig ett par nya klackar från Gant som är på väg (samma som de cognac färgade som jag har, så sköna) och sen letar jag efter en ny kappa. Är sugen på grått, men vet inte om det är mer till våren?

Nu kommer jag nog skriva ett alldeles för personligt inlägg igen.. men men, jag är som jag är och jag kan inte hålla mig haha

Jag vet inte var jag har varit de två sista åren. Dimman har varit alldeles för tät, jag har knappt kunnat se. Att gå från sambolivet till att bli familj var en enorm omställning, jag förstår det nu.. och småbarnslivet har varit intensivt. Jag vet att det låter sjukt, men emellanåt har jag knappt kunnat minnas mig och Juan, hur vi var innan barnen. Hur mycket jag än försökte att komma ihåg, var det som att jag försökte titta genom ett frostat glas där knappt något gått att se.

All denna tid hemma (pga corona), all denna tid med familjen och det faktum att saker flyter på lite lättare nu med något äldre barn, har fått allt att klarna lite. Och jag har den sjukaste känslan inombords.. det känns som att jag har hittat hem igen. Jag har alltid varit hemma så klart, men mentalt har det känts som att dimman har skapat någon slags bubbla där jag varken vetat ut eller in. Där jag har känt mig frånkopplad. Jag vet att jag har skrivit det förut, att bubblan var spräckt, men det var nog mer önsketänk än verklighet. Men nu.. nu känner jag det på riktigt, genom hela hjärtat och själen. Hela vårt gamla liv, allt vi hade och kände har återvänt, nästan som att vi har backat i tiden, men tagit med oss barnen och våra nya erfarenheter dit. Det känns så bra.

Jag och Juan har pratat mycket om detta och han är helt okej att jag skriver om det (och han har ju också gått genom allt på sitt sätt). Anledningen till att jag vill skriva om det är för att jag tror att det är mer än vanligt att man går genom en kris i relationen när man är mitt i småbarnsåren. Man går från det roliga lättsamma sambolivet, till småbarnslivet med sömnlösa nätter, skrikande barn och noll tid för varandra istället. Det är en tuff omställning som inte går att förbereda sig på. Man testats som människor i pressade lägen och allt kommer upp till ytan. Det är så många som går isär under småbarnsåren.. men småbarnsåren tar slut förr eller senare. Jag tror därför att vi behöver prata om det tuffa också, kanske blir det lite lättare att ta sig genom det då.

Självklart går inte allt att lösa och ibland är det bättre att gå skilda vägar (no judgement), jag skriver bara hur jag har upplevt det i vårt fall :)