I livet skyddar vi våra barn från allt ont med allt vi har. När våra barn inte finns i livet med oss skyddar vi istället deras minne med allt vi har. Kärleken till ens barn är oändlig, mamma instinkterna lika så. Det är den starkaste kraften i hela universum. Vila i frid mitt älskade hjärta. Mamma håller dig hårt i sitt hjärta, aldrig aldrig släpper jag taget. Tills den dag vi möts igen, alltid saknad, aldrig glömd.

Nathaniel 2014-02-04

Sorry mitt depressing inlägg igår så här på julafton.. Julen drar upp mycket. Jag känner mig så lycklig när vi t ex firar jul med barnen, jag känner mig så complete, men på en och samma gång känner jag ett stort hål i mig. En av oss saknas. När jag blundar kan jag fortfarande känna känslan/närvaron av honom som om det var igår. Hur kan något fastna så starkt i minnet? Men det är ingen vits att tänka för mycket på det. Ibland får man låta det komma ut, men sen får man stänga av. Sorgen känns för mycket annars.

Till något annat. Vet ni vad jag beställde nyss? Ett tyngdtäcke från Cura! Man kan få ett gratis från sjukvården om man har t ex adhd, men jag pallar inte vänta så jag beställde hem ett nu på julrean. Det sägs att man sover bättre för det lugnar en. Jag har väldigt svårt att komma ner i varv på kvällen och på nätterna får jag ångest ibland. Jag brukar ta Lergigan för att varva ner och Imovane vid behov, men jag vill helst vara utan. Ska försöka skapa en kvällsrutin och det tillsammans med ett tyngdtäcke hoppas jag ska resultera i en bättre nattsömn. Jag återkommer och berättar mer om täcket sen när jag provat :)

Sjukt snygga också, ser verkligen ut som ett helt vanligt täcke.

Idag blev det en sväng ut med barnen till den nybyggda lekplatsen här nedanför. Vi mötte upp Zeina och Joline. Känns fortfarande så overkligt att ha henne här! Så himla kul! Vi var ute i över två timmar. Juan är nog fett glad att hon har flyttat hit haha han får ju mer egentid hemma. Men det är bara bra. Man behöver space och tid ifrån när man är småbarnsföräldrar. Det är lätt att man går varandra på nerverna annars. Ni med små barn - ni vet.

På hemvägen. Kallt som fan! Tur man har en sovsäck till jacka

När jag var liten tänkte jag att när man skulle bli vuxen skulle allt automatiskt lösa sig, allt skulle bli bra. Allt det jobbigt jag kände skulle magiskt rinna av mig. Allt det jobbiga jag befann mig i skulle jag ta mig ur. Man skulle bli en sån där stabil självsäker vuxen som har kontroll över saker och ting, över livet. Man skulle master life och allt skulle flyta på oavsett vad som skulle komma i ens väg - för man skulle ju vara vuxen och kunna hantera allt. Men riktigt så är det inte. Vi är inombords de barn vi varit och vi gör bara vårt bästa som vuxna varianter av oss, med (trots) alla våra erfarenheter i bagaget. Men livet är svårt. Livet är så oerhört svårt. Otänkbara saker händer och för många är det ett evig kämpande. Jag trodde bara aldrig att det skulle bli så svårt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt av detta. Kanske behöver man inte alltid ha en poäng, en slutsats med allt? Kanske kan man bara få tänka och känna det man känner ibland, även om det inte är något positivt? Få bekänna sanningen i stunden man befinner sig i. Imorgon kan jag vara positiv igen.

God Jul mitt hjärta, mamma tänker alltid på dig, du finns med mig varje dag, varje minut.