Jag har mått hemskt. Nu är febern borta, men jag har den sjukaste muskelvärk/stelheten i hela kroppen. Känns som en extrem träningsvärk i precis varenda muskel. Jag skojar inte, men jag kan inte gå normalt och det är ansträngande att bara ens lyfta armarna. Läste att många fått så vid covid så jag kanske har den skiten igen.

Jag hörde låten nedan och den fick mig att tänka på Nathaniel. Den handlar inte alls om barn, men den handlar om förlust och att ta det svåra beslutet för någon annans skull.. så det fick mig att tänka på Nathaniel. Nu tog orden inom mig slut här så ska sluta skriva och delar låten istället. Det är märkligt, alla sa till mig att det blir lättare med tiden.. men ju längre tid det går, ju svårare blir det att prata om det.

Idag för sju år sen föddes Nathaniel och blev en ängel på en och samma dag. Jag känner mig lite emotionellt avstängd idag. Det är för mycket för hjärnan att hantera att idag för sju år sen förlorade jag faktiskt ett barn. Tiden läker inte alla sår, det är en sak som jag med säkerhet vet. I alla fall, jag tände ett ljus imorse som fick brinna under dagen och försökte tänkte på det fina istället, att jag faktiskt fick äran att bli hans mamma, bär honom under mitt hjärta och älska honom för alltid, hur smärtsamt det än är. I helgen ska vi till minneslunden.

Grattis på födelsedagen mitt älskade lilla hjärta. Mamma älskar dig för alltid och glömmer dig aldrig.

Annars har jag jobbat som vanligt och det har varit skönt att ha något att fokusera på. Mot slutet av dagen ringde förskolan och sa att Isolde är sjuk. Jag hämtade barnen och Isolde ligger nu nerbäddad i sängen. Gabriel gjorde en bricka med smörgås och citronvatten till henne. ”Man blir frisk av det”, sa han. Han är så omhändertagande när det är något, Isolde också. Det gör mig glad att de tar hand om varandra, jag hoppas de gör det livet ut även om det kanske blir på andra vis då.

Jag ligger med handen över magen och känner hur min flicka rör sig. Jag vet redan att det är en liten tjej. Hon är ca 16 cm lång, har tio fingrar och tio tår. Jag vet, för vi har till och med räknat de. Hon har ett hjärta som slår, det lät som musik för mina öron, och i den här veckan (17) börjar hon uppfatta ljud utifrån. Hon har en själ och en energi som bara jag som hennes mamma redan känner. Jag känner hennes närvaro. Hon är ett liv. Och jag som mamma älskar henne redan oändligt, den kärleken går inte att stoppa, den går inte att skjuta upp eller vänta med när den kommer. Hon är min dotter och jag är hennes mamma.

Jobbiga känslor kommer över mig. Jag kan inte förstå hur vi avbröt en graviditet halvvägs in på graviditeten (med vår första son). Det känns så overkligt, hur kan man avbryta en graviditet när man redan känner och älskar ett barn? Hur klarade vi av det? Hur klarade vi av att skiljas från vårt barn? Hur dog vi inte? Eller jo, jag dog, en miljon gånger.. varje minut till en början, sen varje timme, sen varje dag.. och smärtan den består än idag. Saknade och kärleken den varken försvinner eller avtar någonsin. Och skuldkänslorna kommer.. tog jag rätt beslut? Tänk om läkarna hade fel? Tänk om ditt hjärta inte var så sjukt som de sa? Tänk om jag inte kämpade tillräckligt? Skuldkänslorna blir jag aldrig fri från.* Att behöva avsluta sitt barns liv (eller någons) är mer än vad en människa ska behöva göra. Förlåt mig mitt hjärta, för att jag inte kunde fixa detta. Om jag hade kunnat hade jag gett dig mitt hjärta.

*Kommentarer om att jag inte ska känna skuld undanbedes. Jag vet det rationellt, men i mitt hjärta och ur ett större perspektiv tänker/känner jag vad jag känner. Låt mig känna det.