Corona & ”Lilla hjärtat”

Jag har hittills hållit mig lugn och inte varit speciellt rädd för coronaviruset. Är förvånad över mig själv, med tanke på att jag emellanåt har de sjukaste katastrof/tvångstankarna. Men det är en smått obehaglig stämning på jobbet. Lite sån där panik-kaos stämning. Idag när de sa att de stänger delvis kontoret på tisdag blev jag faktiskt smått orolig. Antar att om de stänger bedöms risken för smitta vara HÖG. Nu blir det jobba hemifrån i två veckor. Jag är i alla fall ett steg närmre mitt mål att jobba hemifrån haha (too soon to joke? 😬). Jag blir orolig främst för gamla, sjuka, gravida, barn och alla små bebisar. Och faktiskt orolig för samhällets skull.

Det är stressande att folk köper slut på allt också. Inte för min del. Jag kan överleva på kakor i flera veckor 😂 Men i och med barnen. Kollade i vårt medicinskåp och insåg att vi knappt hade Alvedon/Ipren kvar så bad Juan gå och köpa för säkerhetsskull. All Alvedon var slut i apoteket (wtf?!). Men Ipren fanns kvar tack och lov. Det är sånt man måste ha hemma oavsett vad när man har små barn. Gabbe kan få 40 graders feber från en timme till en annan typ. Isoldes immunförsvar är något bättre.

Och nyss fick jag mail om att högskoleprovet är inställt. Fuck. Får väl plugga extra inför provet i höst.

En aning sötsugen efter jobb..

Sen till något annat. ”Lilla hjärtat”.. ni kanske har läst artiklarna. Jag har den senaste veckan knappt kunnat tänka på något annat. Men jag ska inte skriva om det nu, jag hade kunnat skriva flera A4 sidor om vad jag tycker och tänker om det (har redan skrivit massor i min telefon för att få ut tankarna). I alla fall, har länge tänkt på det här med att jobba inom socialtjänsten med barn och ungdomar. Men jag vet inte om mitt psyke seriöst klarar av det. Jag har mått så dåligt över det med lilla hjärtat. Jag har fått ångest och ont i magen när jag tänk på denna flicka, detta lilla hjärta, på hur rädd, ensam, ledsen hon måste ha varit. Och barn lägger all skuld på sig själv.. gud alltså, det knyter sig i magen av bara tanke på hur hon måste ha känt sig. Hur klarar man av ett jobb med barn som far illa? Hur blir man inte helt knäckt själv? Kan man ens koppla bort arbetet när man kommer hem? Lär man sig det med tiden kanske? Jag vet inte. Men det behövs engagerade människor till den typen av yrken, det vet jag i alla fall.

Jag brukar kalla mina egna barn för ”lilla hjärtat”. Alla barn är ”lilla hjärtat”.. så oskyldiga och goda inombords. De enda de vill ha är sina föräldrars trygga famnar. Önskar att alla barn hade det.

Gillar