Don’t stop ever loving me

Hörde denna nyss och blev en aning nostalgisk. Vi lyssnade på den hela tiden när vi precis hade blivit tillsammans, 16 år gammal. Vi gick i samma klass i gymnasiet. Uppväxta i samma område, 5 minuter från varandra. Juan på Koral- och jag på Kantatgatan. Känns som en annan livstid nästan. Vi var så kära, så nyförälskade. Vi var nyförälskade alla elva år innan barnen. Inget annat existerade. Jojo & Juan - de som fortfarande är tillsammans sen ettan (får vi alltid höra). Vi var inte en enda dag utan varandra. Vi hängde varje dag efter skolan hemma hos Juan (ibland känns det nästan som Juans familj adopterade mig haha och det är jag så glad för). Vi tackade nej till allt och alla, för vi ville bara hänga själva tillsammans. Gud vad jag vad jag var kär. Jag ljuger inte när jag säger att det tog mig typ 2 minuter att falla för honom. Det är väldigt få gånger jag har fallit i mitt liv, men när jag faller så faller jag hårt. I completely lose my mind. Rim och reson existerar inte då. Juan var det enda jag såg. Jag kände att vi var samma. Jag kunde vara mig själv med honom. Som att vi alltid känt varandra. Jag kunde vara sårbar inför honom. Jag kunde lita på honom, just like that. Och han kunde få mig att skratta som ingen annan. Kanske naivt, vad vet jag, men jag hade inte fel. Jag visste redan då att det var for real. And it sure was :)

Gillar