Du hade varit 4 år nu

En längre text än vanligt, men jag känner att jag behöver skriva av mig. Sorry för eventuella skrivfel eller om det är ostrukturerat, skriver rakt ur hjärtat och redigerar därför inte texten.

Idag är dagen då Nathaniel var beräknad till för fyra år sen. Han hade varit fyra år nu. Jag har märkt att jag stänger av när det är dessa dagar. Jag tänker mycket på det innan och efter, men just på själva dagen stänger hjärnan automatiskt av på något vis. Dagen har varit som vanlig, tänkt på honom hela tiden, men känner hur hjärnan trycker bort allt så fort det hoppar fram. Denna dagen får mig att må fysiskt illa, den påminner mig mest om drömmar som krossades, något som aldrig blev som vi tänkt. Om det vi förlorade. Det ger mig ångest. På hans riktiga födelsedag kan jag ändå på något vis glädjas över honom, vara stolt över hur fin han var, över att jag fick känna honom i alla fall en liten stund och att just jag fick vara hans mamma. Han var verkligen det finaste jag någonsin sett. Jag vet att jag har skrivit det tusen gånger, men man slutar nog aldrig förundras över hur fina ens barn är och hur enorm kärleken till de är.

Jag kollade nyss på sista avsnittet av True Detective och ja det är bara en serie, men det gick rakt in i hjärtat när han pratade om sin dotter som han hade förlorat. Jag tänker exakt så, att någonstans finns min fina pojke och väntar på mig. En dag finns jag där med honom. Det är svårt att förklara, men i stunder känner jag mig så nära honom. Det är i små saker, vissa stunder, då jag känner hans närvaro så starkt runt om mig. Ibland tänker jag att jag är knäpp. Och ibland tänker jag olika teorier om att det finns parallella typ platser. Vi finns här samtidigt, bara inte tillsammans. En dag kommer jag finnas på samma plats som min son. Jag måste tänka så, allt annat är för deprimerande att tänka. Låter kanske som världens cliche, men man lever verkligen på hoppet.

Jag tänker också på hur livet förändrades när detta hände. Jag förändrades. Vi förändrades. Jag tänker alltid på livet innan och sen efter Nathaniel. Jag kan inte svara på hur, bara att allt blev annorlunda. Tiden gör det dessutom jobbigare att prata om.. varför vet jag inte.. känns som något bara stängts. Jag har blivit så annorlunda, så förändrad.


Gillar