Ett tjafs - vem börjar prata först

Omfg så sjukt bra de senaste avsnittet av Game of Thrones var!!!!!! Skriver inte mer utifall att någon inte sett det, men goood så bra det var!!!! När säsongen är slut ska vi börja kolla om från första början.

Annars har dagen bara varit Mensvärk, är bölig och hade helst av allt bara velat lägga mig och sova genom den här veckan. Lyckades tjafsa med Juan dessutom. Jag är sån som aldrig kan vara sur länge. Jag kan blåsa upp stort i affekt, men det avtar fort. Jag kan komma ihåg det länge och älta (det kan jag definitivt), men jag är snabb med att förlåta. Jag är nästan alltid den som först börjar prata.. jag kan bara inte hålla mig. Och så saknar jag honom. Men idag skrev faktiskt Juan till mig på sms när jag nattade barnen ”säg till när de somnat så kan vi kolla på got, du kan smsa istället om du inte vill prata” HAHA han ville väl verkligen inte missa avsnittet och han vågar inte kolla utan mig. Så där satt vi i soffan, tysta och kollade. Men typ en kvart in på avsnittet smög jag mig till honom och la mig i hans famn. Jag kan bara inte hålla mig. Det känns bara så löjligt. Varför tjafsa? Varför slösa tid på att vara sura? Ingen vinner ändå någonsin i ett förhållande, man är ju in it together. Vad finns det liksom att vinna? Varför vill man ens vinna? Det är inte poängen med ett förhållande. Juan, hur sur han än är, blir alltid sams med mig när jag kommer till honom. Han backar aldrig eller fortsätter sura. Han vet hur jag är, han vet att jag är super känslig och han hade aldrig fortsatt vara sur och fått mig att känna mig dum på det viset. Har aldrig hänt under våra snart 15 år. Jag har en väldigt snäll man, det är en sak jag vet. Han visar sällan känslor så som jag gör, men han är känslig och han förstår mig som ingen annan. Det är få människor jag låter mig själv vara sårbar med, men Juan är den som jag alltid har känt att jag kan vara det utan att känna mig dum. Jag vågar visa honom att och när jag behöver honom. Det är inte många jag gör det med.

Godnatt :)

Gillar