Från hybris till dödsångest

Jag har haft en lite jobbig period. Det jag kommer skriva nu är nog ett av mina ärligaste inlägg. Emellanåt känner jag bara en känsla av tomhet.. allt känns bara meningslöst. Det är inget nytt. Jag har brottats med den känsla så länge jag kan minnas. Men det känns pinsamt att prata om det. Det låter kanske motsägelsefullt när jag säger att jag är en livsnjutare. Det är jag. När jag njuter så njuter jag som ingen annan. Jag svävar på moln. Jag tror att jag kan göra precis vad som helst - ingen eller inget kan stoppa mig. Jag älskar den känslan och hade kunnat befinna mig där alltid, men så fungerar ju inte livet. Då faller jag i någon slags grop och tankarna, känslorna bara gräver ner mig djupare och djupare. Det är oerhört tröttsamt att pendla så. Det är oerhört jobbigt att ständigt vilja ha något mer eller något nytt. Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför kan jag inte njuta av det som är nu? Det måste vara något fel på mig. Tro mig, jag försöker att inte känna så.

Det har blivit betydligt bättre sen vi fick barnen. De är min lycka och meningen med livet. De får mig att känna det i de mest vardagliga, vanliga stunder. De får mig att bli väldigt grounded. Jag är så tacksam att jag får uppleva den lyckan och kärleken varje dag. Ibland kommer dessa neråt perioder, men jag är bra på att hantera de nu och den där gropen blir inte ens i närheten så djup som förut. Jag har lärt mig att under dessa perioder ta ett steg bakåt från allt och bara vara där jag mår bäst - med mina barn, min familj. Mysa, leka och bara känna nuet och lyckan av deras närvaro. So, that’s what I’m doing right now.

Nu blir det film, chips och COCA COLA (my god så sugen jag är på cola) med mannen min.

Rubriken hörde jag i Adhd podden, en klockren beskrivning.

Gillar