Fyra år av saknad

Idag har varit en tung dag, överlag har sista tiden varit det. Vintern och dessa månaderna påminner mig extra mycket. Imorgon är det fyra år sen vi förlorade vårt första barn. Igår för fyra år sen åkte vi in en tidig morgon till sjukhuset, precis där var Gabriel och Isolde också föddes, för att föda vårt första barn alldeles för tidigt och som inte skulle överleva.

Åtta på morgonen var vi där och strax efter 17 föddes han. Den största sorgen i mitt liv, det värsta och hemskaste jag har varit med om, men också den dagen jag för första gången kände den största kärleken som finns i livet - kärleken till ens barn. Mitt i allt det hemska, minns jag att jag var så stolt när jag såg honom och lycklig över honom, något så fint som jag och Juan skapat. Han var det finast jag hade sett. Jag hade blivit mamma!


Det var den värsta känslan någonsin att lämna sjukhuset. Jag hade fött barn, jag kände all den kärlek som man känner när man får sitt barn. Jag var inte beredd på att jag skulle reagera så, på att jag skulle känna allt det där. Jag var ju inte fullgången. Men kärleken till ens barn mäts inte i veckor. Jag kan inte ens förklara hur grym tiden efter kändes. Hur det kändes att komma hem med all sorg och ALL kärlek. All kärlek, hormonell, bröst som spände, magen som ännu inte dragit ihop sig.. min kropp.. min hjärna fattade inte. Hela jag skrek inombords efter mitt barn som jag bra ville ha, ta hand om som en nybliven mamma och älska för alltid. Så mycket kärlek att ge, men inget barn att ge det till. Paniken när jag vaknade på nätterna och morgnarna och kom på vad som hänt. Det var en panik som att jag hade tappat bort mitt barn, han var inte där och hela min hjärna och kropp ville hitta honom. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag var rädd för mig själv. Kanske låter konstigt, men jag kan inte förklara det på något annat sätt. Den värsta tiden i mitt liv.

Många säger att det blir lättare med tiden. Livet kanske. Men själva sorgen blir inte lättare. Det gör lika ont fortfarande och det känns bara svårare att tänka på det eller prata om det. Halva mitt hjärta försvann med honom, den delen är som ett stort svart hål i mig som ingen någonsin kommer att kunna fylla. En mamma ska inte behöva leva utan sitt barn, det är det grymmast den här världen kan göra mot en.

Gillar