Jobba hemifrån & låt inte barnen vara osynliga

Hej 😃 Jag lät bli att skriva igår. Kunde knappt lyfta armarna, har en sjuk muskelvärk. Fattar inte vad jag har gjort. Men! Jag är på grymt bra humör. Vet ni vad som händer imorgon?! Jag ska jobba hemifrån! Jag är så excited! Tror det kommer vara så mycket lättare att fokusera och jag hoppas på att inte bli lika trött som jag blir av att jobba på kontoret. Att jobba på kontoret känns lite så här: föreställ er att ni befinner er på Emporia (stort köpcenter) en lördag när det är full med folk. Mitt bland alla sitter ni vid ett skrivbord och försöker mata samtal från kunder. Där ska ni fokusera medan allt och alla passerar från alla håll och kanter. Så är det inte, men jag lovar - det är så jag upplever det i min hjärna. Jag hade aldrig velat jobba helt hemifrån (behöver det social), men gud så nice det hade varit att kunna jobba någon dag i vecka hemma och någon dag på kontor.

Fixade completos lite snabbt till mellis idag, så gott! Med hemlagad majonnäs som svärmor lärt mig göra.

En stund sen nattades barnen. Gabriel har fastnat för böcker nu. Det glädjer mig. Böckerna blir roligare och mer spännande ju äldre de blir, vilket blir roligare för mig med. Det är så mysigt att sitta och läsa tillsammans.

Djungelboken.

Nu ska jag fortsätta titta på dokumentären om pojken Gabriel Fernandez. Ännu ett litet hjärta som vuxna har svikit. Det gör ont att titta på, jag måste pausa emellanåt för det är så hemskt att se hur vidriga föräldrar och människor det finns. Jag kan inte ens med ord uttrycka vad jag känner inombords när jag ser dokumentären. Fina oskyldiga lille pojke, hoppas du har det bättre nu.

En del har frågat mig varför jag kollar på den typen av dokumentärer om jag påverkas så mycket av de. Vet ni, många barn, som Gabriel Fernandez, har behandlats som osynliga. Det finns så många barn som far illa, som omgivningen väljer att inte se, att inte agera, att inte tro på. Ingen förtjänar att vara osynlig. Det minsta vi kan göra är att höra deras historier och känna en liten bit av deras smärta. Det känns hemskt - men det är inget jämfört med vad de har känt. Tänk så ensam, rädda och övergivna de barn känner sig. Förhoppningsvis tar man någon lärdom ur att hör. Att kanske vara mer uppmärksam och se om någon far illa runt om oss.

Gillar