Just like a house

Satte mig en stund vid pianot igår och Juan spelade (Playstation), men han blev klar ganska fort så vi började kolla på den nya serie Chernobyl. Spännande hittills! Minns för längesen att jag och Juan skulle skaffa en blogg där vi skulle skriva om filmer/serier som vi ser. Men då kollade vi riktigt mycket. Riktiga film/serie junkies haha Tiden innan barn typ.

Jag fick det här meddelandet av Juan. Det kändes inombords. Det värmde. Jag satt vid pianot och trodde inte alls han lyssnade. Ibland tror jag att han inte ser mig. Att han är med mig, men inte riktigt ser mig. Förstår ni hur jag menar? Antar att det är den känslan man får efter många år. Samtidigt tror jag inte det är riktigt sant. För man ser varandra, man kanske bara inte är lika noga med att uttrycka det efter ett antal år. Man borde göra det. Och vi lär oss hela tiden. Någon sa till mig att ett äktenskap är som ett hus. Man tar hand om det och fixar det hela livet för att få det att hålla ihop. Och så är det. Det är ett konstant pågående livsprojekt och man lär sig hela tid hur man får det att hålla. Det förändras över tid, en del behöver repareras, en del behöver förnyas eller byggas till - men det man alltid har är grunden, man får bara påminna sig om det när man inte kan se helheten.

Gillar