Kalaset

Dagarna bara flyger iväg. Vill så gärna blogga, men så fort jag börjar blir jag avbruten av något (barnen). Min egentid på kvällarna är dessutom mer eller mindre borta. Nattningarna tar lååång tid just nu.

Barnen har i alla fall äntligen somnat. En tysthet brer ut sig över lägenheten. Solens sista strålar har precis lämnat och jag känner mig helt färdig. Men det vänder om en timme typ, då blir jag pigg haha Jag är en natt🦉

Från Gabbes kalas. Eftersom jag bara kan göra en sak i taget tog jag bara ta en bild i all hast haha

Jag skulle ju berätta om Gabriel kalas, lite sent efter men här kommer det. Han hade ju sitt första födelsedagsfirande med en vän detta år. Han ville inte ha något stort kalas, utan han ville bara ha sin bästa vän - det blev helt perfekt. Han var överlycklig och på kvällen sa han att det var ”världens bästa kalas” och ”jag önskar jag kunde ha kalas varje dag” haha

Jag var så stressad och hade sån ångest över att få ihop allt. Tror alla som känner mig vet vid det här laget att jag får psykbryt av att behöva fixa sånt. Jag är utan överdrift urusel på det. Precis allt som kan gå fel gör det (mina gäster fick grilla sin egen mat 😂🤦🏼‍♀️). Och denna gång var det dessutom en FUCKING TORNADO ute, allt flög och blåste bort. Tack och lov är Gabriels kompis föräldrar helt underbar och hjälpte till med allt. Vi grillade korv med bröd, hamburgare och marshmallows. Sen gick vi upp till lägenheten och fikade, det var skit kallt ute. Barnen gick loss och lekte fram mot kvällen. Helt lyckat blev det!

Vet ni, jag kan få så dåligt samvete för att jag är så dålig på att planera/fixa ihop sånt, men barnen har ju hur kul som helst! För Gabbe var detta hans dröm kalas typ. Älskade underbara ungar alltså. Varför går man och känner sig otillräcklig ibland när barnen är lyckliga, glada och nöjda? Ställer man som föräldrar för höga krav på sig själv? Jag är i alla fall nu i efterhand väldigt glad över hur glada och nöjda barnen var.

Gillar