Konstigt

Chocken har börjat lägga sig lite och vi försöker infinna oss i det hela och acceptera läget att hon inte är kvar här. Det har varit sorgsna dagar och många tårar i vårt hem. Gabriel var väldigt ledsen dagarna efter och brast i gråt om och om igen (precis som vi). Han gick runt och sov med en fotoram på henne, vaknade och grät mitt i natten. Det är lite bättre nu, men saknaden känns. Det känns väldigt konstigt utan henne.. tomt.. hon var en stor del av vårt liv och en del av vår familj.

Vi glömmer bort oss hela tiden också. Isolde la det gula ur sitt hårdkokta ägg i hennes skål igår som hon alltid brukar. Juan reser sig upp för att gå ut med Nalla för att komma på och få sätta sig igen. Jag lät lampan vara på idag när jag skulle gå och höll på att säga "jag går nu gumman, men jag kommer snart.." frasen som jag sagt varje gång jag gått ut genom dörren i 13 år (det sägs minska hundars separationsångest genom att upprepa samma fras varje gång man går).. och sen kommer man på.. just det.. Vi glömmer bort det om och om igen med alla småsaker vi gjorde i vardagen för henne.. det kommer ta sin tid att släppa alla de vanorna.

Min vackra flicka i sin bästa ålder ❤️ Henne livfullhet och energi lever kvar i mitt hjärta och jag blir glad bara jag tänker på det.

Idag var jag på kontoret på eftermiddagen och det var nog bra att komma ut bland folk. Jag har jobbat hemifrån sen mars och haft Nalla vid min sida hela tiden, det kändes så ensamt imorse.

Jag har en del saker egentligen att skriva och berätta om, men allt stannade av nu. Jag ska lägga mig nu, känner mig små sjuk, men så fort jag mår bättre ska jag försöka komma igång med bloggen och allt igen.

På väggen hos veterinären.

Gillar