Liv & död

Det blir en tuff vecka. Imorgon ska vi på KUB, oron har varit enorm, men uppehållits de sista dagarna på grund av allt med Nalla. KUB i sig har alltid gått bra för oss och det som hände med Nathaniel var inget genetisk, det var en hemsk slump bara (allvarligt hjärtfel). Men jag har en skev verklighetsuppfattning när det kommer till graviditeter på grund av det som hänt.. det blir så när man har råkat ut för det värsta.. jag märker att jag tänker att det är 50-50 att det går bra eller dåligt.. men i själva verket vet jag att det är väldigt liten sannolikhet att något ska gå fel, 1-2 % sägs det. Vi har något förhöjd risk för hjärtfel (man har det om man en gång haft ett barn med hjärtfel, hur det går ihop med att det var en slump vet jag inte, men det är vad hjärtspecialisterna sa), men fortfarande är det en väldigt liten risk. I förnuftet vet jag, men oron och ångesten säger något annat. Men jag försöker tänka att allt ska gå bra och förhoppningsvis får vi se en frisk liten bebis på skärmen imorgon.

Sen kort därefter.. då somnar vår älskade Nalla in. Det känns tungt och jag pendlar mellan sorg och att känna acceptans för att hon får vila i frid, att hon haft ett bra och långt friskt liv och att det är så det är när man har hund.. man får de bara till låns en stund. Men 13 år är lång tid att knyta an till en levande varelse som man tar hand om och älskar.. det är väldigt lång tid och väldigt många minnen att ta farväl till. Eller kanske tar man inte farväl till minnena, de finns ju där för alltid.. men ja, ni förstår.

Är det inte märkligt med livets sjuka kontraster. På en och samma vecka ska vi få uppleva både nytt liv & död.. livet ger och tar, minst sagt.

Gillar