Minneslunden

Idag har vi varit på minneslunden. Imorgon är dagen som Nathaniel föddes och blev en ängel för fem år sen. Jag jobbar imorgon, så vi åkte iväg idag istället. Jag borde ha tagit ledigt kanske. Jag har de andra året spenderat den dagen hemma.

När jag var på minneslunden tänkte jag på hur den här sorgen alltid lever vidare. Hur det aldrig blir lättare eller försvinner. Ni som har barn, ni vet hur oändlig kärleken för ett barn är. Ni vet att det inte finns olika nivåer av den, den är bara som sagt oändlig. Större än allt annat och den bara finns där, som den starkaste instinkten man kan tänka sig. Den finns i varje andetag man tar, bakom varje tanken man tänker. Den är där hela tiden oavsett vad. Tänk er känna den kärleken varje dag och inte ha själva barnet att ge det till. Jag har mina andra barn, men varje barn har en egen plats i hjärtat. Varje barn har en egen oändlig kärlek från sin mamma. Att ha den kärleken för ett barn, men inte själva barnet att ge det till - det är den hemskaste känslan i världen. Det omvandlas till en avsaknad, en längtan, en sorg, en tomhet. Ibland kan jag inte fatta att jag ska gå hela mitt liv med denna enorma kärlek, bära runt på den i mitt hjärta dag ut och dag in, men aldrig någonsin få ge den till honom. Det för mig är obegripligt.

Gillar