När allt står still

Jag vet att detta är det minsta av problemen nu och jag vill inte känna så, för det känns själviskt, men jag får sån claustrofobisk känsla av allt detta med viruset. Jag får panik att allt står still. Att inte kunna göra allt som vanligt. Om livet är inrutat i vanliga fall så vad är inte detta?! Hur länge ska man stå ut med att bara vänta? Väntan är bland det absolut värsta jag vet. Väntan är oftast inget annat än en outhärdlig tristes som fyller kroppen med frustration och rastlöshet. Tristes.. jag har alltid haft problem med den biten. Minns när jag var liten och tyckte något var tråkigt tänkte jag alltid ”känner inte andra hur plågsamt detta är?!” och undrade vad det var för fel på alla andra som verkade helt okej i sjukt tråkiga sammanhang. Jag lider inombords när något är tråkigt och får lite panikkänslor över hur jag ska stå ut. Men som sagt. Det är väl det minsta av problemen, det viktiga är att folk i riskgrupper inte smittas, man får bara ta det lugnt och hålla ut under tiden. Vi måste tänka på varandra.

Denna var lite rolig..

Så vad kan man göra? Man kanske borde passa på att vistas extra mycket utomhus i friska luften med ungarna? Får planera in någon mysig promenad och packa ner en lite matsäck och varm oboy i termos. Härom dagen när vi var ute letade vi efter kaniner. Barnen älskar sånt. Vi pratade om alltifrån var de bodde, åt och varför de springer iväg. Vi byggde också ett litet bo av pinnar (fullt medveten om att kaniner inte ”bor” så haha men barnen tyckte det var en bra idé). Hemma sysselsätter vi oss en del med bakning nu. Rita är också en favorit hos barnen. Ohh, imorgon vill jag testa baka pizzabullar! Det kan man ju ha med som mellis ut, vore inte det gott?!

Gillar