När man tar ut det på varandra

Landat i sängen. Äntligen. Är själv hemma. Eller rättare sagt barnen sover och Juan är iväg (basket). Det blev en intensiv kväll. Massa att fixa, middag, barnens bad, alla förberedelser och undanplock.. ja ni vet #småbarnslivet Underbart, men sjukt tufft ibland också. Ibland är en underdrift.

Det blir en jobbig irritation mellan oss när det är intensiva kvällar i kombination med två as-trött föräldrar. Jag vet att det är normalt och att det blir så ibland. Vi försöker att inte lägga allt för mycket vikt vid det. Men det känns så synd samtidigt. Det känns som att det förändrar en som par. Innan barnen var vi det där bästa-vänner-alltid-ha-kul-paret. Nu känns det mer som alltid-griniga-och-sura-paret haha Och så ska man alltid peka ut vem som gjort mest/minst. Så sjukt barnsligt. Men ändå blir det en evig jävla diskussion. Jag önskar jag var en så bra fru/människa att jag kunde känna sympati för honom och hans trötthet/frustration mitt i allt det jobbiga.. men hur gör man det när man själv är så trött att det känns som man ska kollapsa. Det blir en dålig stämning där båda går in i survival mode och man bara tänker på själv och hur jobbigt det känns för en själv.

Jag förstår nu i alla fall varför det är så viktigt att göra tid för varandra när man är föräldrar. Annars tar den stämningen och föräldrarollerna över. Man måste göra plats för att få vara det par man var innan barnen. Det par man är när tröttheten och frustrationen inte styr. Men det är ju också lättare sagt än gjort när man har småbarn.

Gillar