Normal ain't our thing

Åhh vi har det så bra här nu! Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men det känns som vi är på en honeymoon eller något haha Vi är i en egen liten bubbla här hemma, som nyförälskade tonåringar nästan. I promise, jag överdriver inte! Men så är det med mig och Juan. Vårt förhållande, vår kärlek har alltid varit intensiv och med passion. Så var det alla elva år innan barnen. En del säger att nyförälskelse-fasen försvinner efter ett halvår, men jag lovar och svär på mina barn – jag kände mig nyförälskad alla de 11 åren. Sen kom barnen och omställningen var extrem. Det fanns ingen tid eller ork för allt det vi hade. Kanske är det därför som det har varit så svårt att acceptera denna förändring i vårt förhållande sen barnen kom, kontrasten mot det liv vi hade blev för stor. Jag och Juan är inte (eller har i alla fall aldrig varit) det där "normala" paret som vill ha en lugn vardag. Jag är knäpp. Han är knäpp. Och goood så knäppa vi har varit tillsammans. Vi har haft så kul ihop. Jag saknar det. Jag vill ha det igen. I need it. Vi måste bara lära oss att kombinera oss tillsammans med föräldraskapet. Man slutar inte vara människa för att man blir förälder.

Idag är det fredgag. Vi kunde hämta barnen tillsammans idag. Gabriel utbrast "jag älskar att ni båda kom" och var överlycklig. Vi gick förbi affären på vägen hem. Barnen fick välja var sin klubba. Strax inleder vi fredagsmyset med middag (mozzarella kyckling med pestopasta), fruktsallad och kladdkaka med barnen. Efter nattning ska jag surprisa Juan med en grej. Men det kan jag inte skriva här på bloggen haha

Gillar