På förskolan efter sommarlov

Det var så jobbigt att lämna Gabriel på förskolan idag. Han har ju varit bort en månad över sommaren och både jag och han fick lite separationsångest. För min del bygger det mest på att jag får så ont i hjärtat av bara tanken att han ska vara ledsen eller må dåligt. Jag är en känslomänniska, Gabriel också och det gör det hela jobbigare.

Imorse berättade jag för honom att han skulle till förskolan. Han var rätt resonlig. Först sa han att han inte ville, men när jag tog fram hans ryggsäck och pratade om roliga saker som de gör på förskolan blev han lite glad. Men på vägen dit. Han gick fint och höll min hand, men hela kroppsspråket visade hur jobbigt han tyckte varje steg dit var. När vi skulle svänga så gick han åt det hållet var vi parkerar bilen och sa "åka bilen istället". Resten av biten sa han "jag vill inte (för)skolan", "jag vill stanna hemma" och sist men inte minst "jag är mycket ledsen mamma, jag vill inte skolan". Men inget gråt. Vi sa hejdå och han tog pedagogens hand och gick in, väldigt ovilligt. Jag kunde känna hans ångest. Tur det fanns det en ordinarie personal nu som inte hade semester.

Så, vuxen kvinna, 31 år gick jag hemåt med tårar. Självklart visar jag inget av detta för Gabriel. Jag är rätt självmedveten när det kommer till sådant och bra på att inte låta känslor ta över beteende i den typen av situationer. Helst hade jag bara velat ta honom i famnen och springa raka vägen hem med honom, men ja, jag är inte knäpp och jag förstår att förskolan är bra för honom. Jag försöker vara helt vanlig, lagom uppmuntrande, så att han ska känna att det är en helt vanlig sak man gör. Och jag gör lämnandet enkelt och låter pedagogerna ta över. De kan sin sak och det bruka bli mest smärtfritt för barnen så. Men ja, lätt är det inte, det värker i mammahjärtat. Förhoppningsvis blir han glad igen vid lämning om några dagar när han vant sig igen.

Gillar