Perfekta-mamman-klubben

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om att jag skulle börja skriva om olika åsikter kring barn och barnuppfostran. Men jag kommer inte att göra det. Jag ska förklara varför. Keep in mind att jag skriver detta utifrån mina egna erfarenheter och hur jag själv upplevt saker och ting. Jag har full förståelse för att andra kan känna på något annat vis.

Att ha två barn att ta hand om har förändrat mig. Jag är betydligt mer ödmjuk än vad jag var när jag bara hade Gabriel att ta hand om. Men inte bara det. Att ha en 2,5 åring har förändrat mig. Jag har så klart mina tankar kring hur jag vill göra och vad som är viktigt för mig, men jag känner inte längre att jag behöver tänka så mycket på det eller diskutera det med andra (möjligtvis mina nära vänner för genuint stöd och råd). Detta, dels för att jag vet nu att inget är svart eller vitt när det kommer till barn och barnuppfostran. Det finns mängder av olika sätt att göra saker på. Och dels för att även när ”rätt sätt” finns är det ibland inte fungerande i verkligheten för en viss familj/situation till exempel.

Man måste vara ödmjuk när det kommer till barnuppfostran. Det är oerhört svårt att uppfostra ett barn. Ni som säger att det är lätt (yes, jag har hört flera säga det), den uppfattningen kommer att förändras (säger jag inte utav bitterhet utan av erfarenhet, även om den inte må vara så lång). Ni vet inte än bara. Vi ska vara försiktiga med starka åsikter, it will come back and bite us. Jag lovar. Många gånger tänkte jag förut ”exakt så här ska jag göra med Gabriel” och jag kunde inte förstå ibland hur någon kunde göra på ett annat sätt eller säga något annat (även om jag alltid försökt att se saker ur andras perspektiv). Men nu förstår jag. Nu när man tagit sig ur bebisbubblan som är ungefär som en smekmånad. Allt är så sött och gulligt och underbart i den bubblan. Visst är det extrem jobbig och tufft för många med ett spädbarn, den första tiden och omställningen (jag säger inget annat, jag tyckte själv det), men än har inte den riktiga delen av uppfostran ens i närheten börjat.

Sen kommer det. Nästan som en blixt ur klar himmel står man där med ett barn, inte en liten gosig nykläckt bebis längre. Barnet är så klart fortfarande ens underbar, kära unge som man älskar över allt annat, som man hade gett sitt liv för på en millisekund (ja, jag ska inte fortsätta ge fler exempel för ni mammor vet vilken kärlek jag pratar om), men ungen kan minsann driva en från vettet vissa dagar (!). Helt plötsligt kan man tänka monsterunge, istället för min underbara, finast, kärast skatt. Vardagen blir kämpig. Inte minst om man får tillökning. Intensivt. Intensivt. Intensivt. Stress får en helt annan nivå som man inte visste fanns. Det är då man lägger alla sina värderingar och sin (hemliga, kanske till och med omedvetna) ambition om att vara perfekt och göra allt rätt som mamma, på hyllan. Då blir ambitionen istället att klara vardagen så smärtfritt som möjligt, med förhoppningsvis lite harmoni och ork kvar i slutet av dagen. I den ambitionen finns det ingen plats för perfekt. Då gör man istället vad som funkar och vad man orkar. Jag tror att alla (vettiga) mammor gör vad som är bäst för deras barn. Vad som är bäst är inte alltid det som är perfekt. Ibland är det bäst att göra något som kanske är ett enklare sätt, eller ett annat sätt, för att kunna vara en lugn, harmonisk mamma. För att ge sitt barn trygghet och ett hem med glädje istället för stress. Och återigen, man måste vara ödmjuk. Glöm inte att alla har olika förutsättningar och olika ork. Jag är så glad i alla fall att denna smekmånads-bubblan har spruckit för min del.

Så med det sagt, jag vill inte skriva en massa åsikter, för det bidrar inte till något positivt. Kanske om jag brinner för något väldigt starkt kommer jag skriva om det, men då ska det vara av stor vikt (något mer allvarligt). För åsikter om huruvida ungen ska nattas eller ammas eller får titta på iPad eller inte (som exempel) - I couldn’t care less. Man gör som man vill och jag orkar i ärlighetens namn inte ens tänka mer på det. Så, jag tackar för tiden i den här perfekta-mamman-klubben (som jag inte ens ville vara med i till en början) - I’m out!

Gillar