Rädd

Jag tänker mycket på Nathaniel på sistone. Jag tänker varje dag på honom, men extra mycket nu. Jag vet inte om det har varit för att jag har känt mig nere och tänker på allt sånt som gör ont i hjärtat, eller om det är på grund av att jag så gärna vill ha ett till barn och tanken på det drar upp allt om Nathaniel. Jag har vaknat med ångest om nätterna och flashbacks av det som hände. Kurator besöket jag var på ett tag sen hade med det att göra. Jag behöver mentalt landa i tanken kring att ha ett barn till. Jag vill så så gärna. Jag har alltid önskat mig en stor familj. Men det var innan jag förstod hur mycket som kan gå fel, hur sårbar man är som mamma och vilken oro det medför. Jag får en klump i magen bara jag tänker på en till graviditet (trots att jag vill inget annat än att ha ett till barn). Men jag är så rädd. Jag är så rädd att något ska gå fel.

Jag är så redo nu egentligen, barnen är större och allt flyter på lättare. Det är bara rädslan. På grund av corona avvaktar vi, kanske lika bra så jag får tid att bearbeta rädslan lite.

Gillar