Separationsångest (barnrummet)

Isolde, stackaren är helt sjuk. Hon har åkt på samma grej som Gabbe och jag hade. Men det passerade fort för oss så förhoppningsvis mår hon också bra snart. Drygt att alla blev sjuka och man missar detta fina väder.

Rummet. Jag har fått världens separationsångest. Den dagen vi flyttade ut barnen från sovrummet var både jag och barnen så excited. Barnen skulle få känna sig större och självständiga och jag sprang runt och sjöng (på skoj) en children-evicted-from-my-room sång som jag hittade på. Var överlycklig av bara tanken på att få göra om sovrummet och ha en helt egen space (okej Juans rum också, men mest mitt haha). Anyways. Kvällen kom och också världens ångest. Vad har jag gjort?! Flyttat ut mina SMÅ barn ur sovrummet?! Ville springa in och flytta tillbaka de igen. Jag har blivit så vad vid att gå in i sovrummet och känna den unkna härliga doften av barn, höra deras tunga fridfulla andetag tills jag somnar och vakna av minsta lilla ljud de gör. Och plötsligt var det helt TOMT. De kändes så långt borta från mig. Det här med avstånd är btw en utmaning för oss mammor. Vi bär på våra barn i magen, man kan inte bli närmre och mer connected än så. Sen är de utanför magen och man måste deal med att de är en bit ifrån en ibland. Sen snabbare än man anar är det dags för förskola och man är på riktigt ifrån varandra. Ja, ni fattar, avståndet är en utmaning. Men när jag vaknade imorse och hörde två små barn smyga in på toaletten själv och sen till oss, fylldes jag av stolthet - mina barn börjar bli stora och självständig. De var så stolta över sig själv också. De utvecklas av att få utrymme för självständighet (i rätt ålder givetvis och när de är redo). It’s time helt enkelt. Jag får deal med min separationsångest och ta igen med extra mys på dagen istället. Tänk.. en dag är de stora och lever egna liv.. och det är så det ska vara ju.

Bild på mina älskade ungar från ett par veckor sen.

Gillar