Tortyr

Dessa dagarna har känts som tortyr. Jag tycker jätte synd om Isolde, hon mår jätte dåligt, men hon är plågsamt arg och skrikig. Det jobbiga är inte att hon är sjuk (även om torka spya är en aning jobbigt det också), utan det är hennes humör. Hon har mer eller mindre skrikigt hela dagarna, ni med tvååriga flickor vet hur det låter. That noise. Det är annorlunda än pojkars skrik. Det är det där spräcka-trumhinnan-skriket. Dra-naglarna-över tavlan skriket (sorry, nu föreställer ni er det ljudet, men jag var tvungen att förklara). Och försöker man trösta henne slår hon på en eller slänger allt i sin väg. Eller skriker ännu högre.

Don’t let her pretty face fool you ❤️

Imorgon ska jag jobba igen. Juan kommer förmodligen att vabba. Jag vet inte varför, men känner mig lite nervös för att jobba igen. Känns som jag har varit ledig jätte länge, fast det bara har gått 2,5 veckor. En lite konstig grej, men sen jag började jobba igen efter mammaledigheten, har det aldrig riktigt känts som att jag har börjat jobba på riktigt. Svårt att förklara, jag är ju där och jobbar, men det känns som att jag bara är där på besök, så när jag är ledig känns det som att jag är tillbaka till mitt liv som föräldraledig typ. Innan kändes det som mitt liv när jag var på jobbet. Men det kanske är en bra grej? Mitt liv har väl fått ett annat värde nu aen barnen som gör att det är DET som känns som livet.

Gillar