We’ve changed

Kvällen igår slutade med en större diskussion. Jag är inte en speciellt långsint person. Eller jag kan komma ihåg saker länge och gå genom saker ett bra tag, men jag håller aldrig en grudje mot någon länge. Jag förlåter folk väldigt fort om man bara löser saker. Men Juan är motsatsen. Han är extremt långsint på det sättet. Hur som helst, det var en del saker vi gick genom ett par månader sen och det är svårt för honom att släppa det, medan jag är helt over it och på en helt ny bana nu. Jag berättade för er om vår ”småbarns kris”, men i ärlighetens namn är det inte bara det. Vi har insett att vi försöker cope och bearbeta det faktum att vi inte är de personer som vi var när vi var 16 år gamla och träffades. Vi har förändrat. Jag har förändrats. Vi är väldigt lika på många sätt, men vi är också extremt olika på andra sätt som jag inte tror vi ens själva förstod förrän nu. För Juan är det jobbigt att vi går genom detta, medan jag ser detta som en bra sak, som en del av utvecklingen i ett/vårt förhållande. Det är som jag har skrivit förut, ett äktenskap är som att bygga/ha ett hus - det är något man jobbar på hela livet, bara man har en bra grund att utgå ifrån. Men man ger inte upp, man jobbar på det, man löser eller accepterar saker och man skriver om ”kontraktet” om och om igen - eftersom vi människor faktiskt förändras över tid och då får även förhållandet göra det. Man får tänka utanför boxen och förhoppningsvis leder allt detta till att man finner varandra på nytt som de vuxna vi är nu.

Gillar