Ambulans

Jag har inte skrivit på typ en vecka.. inte så mycket egentligen för att jag har fått bebis, för honestly så har det varit helt okej. Juni är det lättaste barnet so far kan jag säga och jag är inte speciellt trött på grund av det. Det har gått naturligt att hoppa in i spädis-mamma-rollen igen också. Jag är såklart lite påverkad/handikappad efter snittet och en aning hormonell, men annars känner jag mig ganska som vanligt och känner någon slags ny energi nu när jag inte är gravid längre.

Men det blev en jobbig start.. eller rättare sagt en traumatisk start. Jag ska börja med att skriva att allt är bra nu, so don’t worry. Jag var i världens bebislycka på BB, men lyckan avbröts snabbt så fort jag kom hem. Juni fick ett andningsstopp. Troligtvis satte hon i halsen på grund av kvarvarande fostervatten. Jag upplevde henne rosslig i andningen redan på BB och vid ett tillfälle såg det ut som hon knappt fick luft. Jag lyfte snabbt upp henne, ringde på knappen och sköterskan sa bara att det är normalt med fostervatten och att de får upp det själva så småningom. Jag undvek att lägga henne på rygg hela BB tiden, fick en obehaglig känsla och hade henne hud mot hud på mig hela tiden istället.

Hur som helst, vi kommer hem och första dagen hemma rinner min mjölk till ordentligt. Jag ammar och hon klunkar i sig mjölk. Efteråt höll jag henne upprätt i famnen en stund, just in case att hon skulle kräkas eller ville rapa, men hon sov och var helt okej. Jag kände mig lite trött och tänkte att jag skulle passa på att sova en stund. Jag gick in med Juni i sovrummet, la henne i sängen och satte mig på kanten för att se så hon verkligen sov och att allt var okej innan jag själv tänkt lägga mig en stund. Men så händer det mitt framför ögonen på mig. Jag ser att något är fel, hon hostar/kräks upp lite mjölk och snabbt tar jag upp henne. Men när jag tar upp henne är det total stopp för henne - hon kan inte andas, hon gör inte ett ljud, hon rör sig bara i panik. Jag fattar att något är väldigt fel och skriker på Juan att han ska ringa en ambulans. Jag får full panik, skriker Juni om och om igen och samtidigt försöker jag få henne att andas. Jag ser att hon blir blå, helt blå, och vid det laget gråter jag hysteriskt och jag minns att jag bara tänkte "hon dör nu, det här händer inte, hon dör nu".

112 operatören försöker lugna oss, men jag gråter och skriker om och om igen "skynda er, bara skynda er". Jag minns att jag tänkte att hon är så blå att en ambulans hinner aldrig komma. Där och då, visste jag inte riktigt vad det var med henne, jag tänkte att hon hade fått något slags anfall och att det är nu en allvarlig sjukdom kom fram.. för inte kan hon väl sätta mjölk så kraftigt i halsen? Mina andra barn har ju kräkts tusen gånger och aldrig har något hänt. Men av ren instinkt vänder jag henne som man ska göra med spädisar när de satt något i halsen (huvudet/kroppen ner mot handen och dunka i ryggen) och då börjar det forsa ut slem (som bildas på grund av fostervatten har jag nu fått reda). Hon börjar gråta och får in lite luft.

Jag hör ambulanssirenerna utanför och samtidigt börjar Juni återfå färgen. Jag hör hur barnen gråter. Gabriel skriker "jag är rädd mamma" och jag hör Isolde gråta och säga "mamma är Juni död nu?". Ambulanskillarna kommer upp och lugnar oss lite med att hon börjar återfå en normal färg, men då hon har haft ett andningsstopp åker jag med de till sjukhuset. Jag hinner bara säga till barnen att allt kommer bli bra och att Juni mår bra nu, och sen kör vi iväg. Jag gråter hela vägen med Juni i famnen. De sätter en liten syrgasmask på henne, hon är ok, men rejält tagen och somnar djupt i min famn.

Väl på sjukhuset gör de en massa kontroller, ekg, kollar andning och massa annat. Jag berättar för läkaren allt ovan och hon frågar "har du hört talas om dykreflexen?". Hon förklarar att när små barn får vätska i halsen kan ibland dykreflexen gå igång och luftvägar stängs helt. Det är ovanligt, men det händer. Förmodligen har Juni haft en del fostervatten och det i samband med mjölken gjorde att hon satte i halsen och den här dykreflexen gick då igång. Det bildas en massa slem i samband med det och det blir svårt för barnet att få upp det, vilket gör att det kan bli ett andingsstopp. Det lät exakt som det när hon förklarade och då förstod jag vad som hade hänt. Hon lugnade mig även att det inte ger några bestående men med korta andningsupphåll (hade grov ångest för det). Det kändes som en evighet, men det var nog bara en kort stund.

Jag kan inte förklara med ord hur det känns inombords när man tror att ens barn ska dö. Jag kan inte förklara paniken, skräcken, ångesten, maktlösheten man känner. Jag trodde på riktigt att hon skulle dö, där och då i mina armar, min nyfödda dotter fyra dagar gammal. Det var ett av mina livs värsta ögonblick. Det blev jobbigt för barnen också (vilket känns så smärtsamt att se när de precis varit så lyckliga över sitt nya syskon), men jag pratade med de efteråt och försökte avdramatisera situationen något, men ändå förklara vad som hände och få de att förstå att detta inte kommer att hända igen. Första dagarna efteråt kollade de till Juni hela tiden och var oroliga, men nu är det bättre. Jag vill njuta av bebislyckan nu och lägga detta bakom mig, men det är svårt. När jag håller henne i min famn och känner den där sjuka kärleken och tänker på om vi hade förlorat henne, grips jag av en enorm rädsla för att något ska hända igen. Jag dör om något händer mina barn, jag dör. I mitt huvud har jag spelat upp scenariot hundra gånger och tänk hur jag kunde reagerat snabbare eller förebyggt det, även om jag vet med förnuftet att det som hände var ren otur.

Hur som helst, jag försöker att fokusera på det roliga i bebislivet nu, så kanske håller jag tankarna borta från den hemska incidenten. Jag vill inte att oron ska ta över, jag vill vara lycklig över min nyfödda älskade fina lilla dotter, min Juni. Jag vill njuta av, vad som (förmodligen) är min sista gång med en nyfödd.

Kommer bli lite mer regelbundna inlägg nu framöver, så vi hörs snart igen 😊 Nu kommer BVC på besök!

Gillar

Kommentarer

AlexandraStefx
AlexandraStefx,

Men usch då. Jag hoppas verkligen att det inte händer igen, och bra att det är bättre nu ❤️❤️

Nu får ni båda vila ut!

Jag ser fram emot dina inlägg 🤗❤️🌸

nouw.com/alexandrastefx