En lös tand

Alltså jag pallar inte med mer oro. Ni fattar inte vad som hände idag. Jag måste skriva av mig nu. Varnar för långt inlägg och med kanske onödiga/ointressanta detaljer för er, men jag måste skriva av mig för min egen skull.

Jag hämtade barnen från förskolan idag. De hade haft avslutningsfest. Glass, frukt, dans, lek, ansiktsmålning.. de hade så kul och var så glada. Men de var också väldigt trötta och varma när jag hämtade de. Vi beger oss i alla fall hem och jag hinner knappt stänga grinden efter mig, Gabriel springer före och trillar rakt med ansiktet i marken. Han blöder från munnen, jag är hyfsat lugn först (barn trillar ju ofta) - men sen ser jag att den ena framtanden är lös. Jag kan nog inte beskriva vilken ångest jag fick då. Jag försöker hålla mig lugn för att inte skrämma honom, men jag känner paniken inombords och vill bara böla och hyperventilera på en och samma gång. Det hände mig också när jag var 5-6 år gammal. Jag var en riktigt hyper unge och trillade på något vis och slog ut helt ena framtanden. Den person som tog hand om mig då blev hysterisk och jag minns hur rädd reaktion gjorde mig. Personens reaktion var det värsta med hela händelsen. Jag har lovat mig själv att aldrig agera på ett sådant vis att barnen blir rädda, oavsett hur orolig jag än blir. Min uppgift som mamma är att behålla lugnet så gott det går, hålla mina egna känslor i styr och få barnen att känna sig trygga. Deras känslor går före mina. Men det är väldigt svårt, för det är inget annat som får en att känna panik, skräck eller smärta som när ens eget barn far illa. Det gör ont i hela mig då. Det är den värsta känslan som finns.

Vi åkte i alla fall in direkt till tandakuten. Gabriel har svårt för undersökningar och att främmande människor ska pilla på honom, så jag satte mig i tandläkarstolen med honom i mitt knä. Sen blev det kaos och jag fick hålla fast honom, annars hade tandläkaren inte haft någon chans att se. Det var jobbigt, men det gick fort. När tandläkaren pratade brast det för mig och jag började böla tyst (Gabriel såg inte för han satt i mitt knä och jag var bakom). Tandläkaren var en jätte snäll äldre dam och höll både mig och Gabriel i handen. Tanden - den är lite lös, men vi skulle bara låta den vara för tydligen växer mjölktänder ofta fast igen. Vi måste bara köra med mjuk mat några dagar framöver och vara noga med rengöring. I värsta fall kan det bli infektion och då måste man dra ut den. Det vore så så synd, för nya tänder växer inte ut förrän om 2-3 år. Men när jag rengjorde tanden nu innan han somnade, tyckte jag faktiskt redan att den satt lite mer fast. En aning sne, men bara den sitter kvar och är fast.

Min älskade älskade lille kille, tur han inte har ont i alla fall. Men han blev rädd. Han blir helt tyst när han blir rädd. Han är aldrig tyst annars. Jag berättade för honom en saga nu när vi skulle sova, att tandfen kommer på natten och skyddar tanden med sitt trollspö så att den magiskt lagas och att allt kommer bli bra. Men jag har sån ångest över detta. Känns som jag borde förhindrat det på något vis. Och sen sätter det fart på mina katastroftankar. Tänk så lätt saker bara kan hända. Hur lite kontroll vi har ibland. Tänk om någon annan hemsk olycka kan hända. Jag hatar att tänka så, men det blir som en fucking tvångstanke i mitt huvud, tänk om, tänk om, tänk om.. och det ger mig sån ångest. Sån där jobbig fucking jag-kan-knappt-andas-ont-i-magen-ångest.

Om någon pallat läsa till slutet - tack för ni orkat ”lyssna”. Jag behöver ventilera sånt här.

​Vid nattning idag. 

Gillar

Kommentarer