Fri från ansvar en stund

Barnen sover, jag har hunnit ta ett varmt bad, ätit kvällsmat och druckit kammomilte. Kände jag behövde slappna av, förhoppningsvis hjälper det med sömnen.

Jag tänkte lite på det med stressen. Det är mycket jobb med två barn. Jag vill inte alls minimera jobbet med när man har ett barn (för det är tufft också, även om det är på ett annat vis), men tvåbarnslivet för mig var som en chock. Det är som dag och natt i jämförelse. För det finns nästan aldrig en paus. Kanske beror det på att det är så tätt mellan mina, vet ej. Men väldigt sällan är jag utan ett barn eller/och något som måste göras. Även när jag släpper på ansvaret och delar 50/50 med Juan, så har vi ändå alltid ett barn var eller något som måste ordnas. Som mamma bär man också vad jag kallar det mental ansvaret på ett helt annat sätt. Jag tänker alltid på barnen. På deras hälsa, på vad som måste ordnas, på om de är glad, på om jag är en tillräckligt bra mamma för de, på om de har det bra på förskola, på om de har rätt kläder och inte fryser eller är för varma, på om de är mätta.. listan kan göras lång. När jag sover känns det som att jag inte sover. Jag vaknar bara ett av barnen andas högre eller gör minsta ljud. Jag vaknar av mig själv under natten och kollar till de så att allt är bra och de har täcke på sig. Och ja - jag vet de flesta mammor är likadana. Man är en mamma 24-7. Och jag varken kan eller vill vara på något annat sätt. Jag älskar att vara mamma. Men det är också en oerhört tung roll att ha. Jag har också min oro från att ha förlorat ett barn och den oron finns där i bakhuvudet hela tiden och påverkar.

Men hur som helst, jag förstår att jag måste bli ännu bättre på att finna egentid. Jag förstår att jag måste sluta stressa när jag har väl har egentid efter att komma hem till barnen. Jag vill bara kunna ha pauser där jag inte behöver vara mamma, fru, anställd eller whatever, pauser där jag bara kan vara jag och där inga krav ställs på mig. Där jag för en stund är fri från ansvar och förväntningar.

Pseudotvillingar, Isolde nyfödd och Gabriel 1,5 år (19 månader). Tänk att Isolde nu är 3,5 månader ÄLDRE än vad Gabriel var när Isolde föddes. Hon ser så liten ut fortfarande, jag kan knappt fatta att Gabriel var ännu yngre när han blev storebror. Det får mig att förstå hur mycket det faktiskt har varit. Ibland förstår jag inte det förrän jag tittar tillbaka på tiden. Jag ångrar absolut inget, men jag drar slutsatser kring hur jag måste förhålla mig till att klara av stressen som det medför.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229