Here we go again

Jag känner mig väldigt typ.. ja, vad ska jag säga, konstig? Mitt humör skiftar, Premalexen hjälper, men det känns mer som ett lock på pms:en än att den tar bort något. Ibland känns det som locket sitter på precis som det ska och ibland som att det halvt trillar av. Kan inte beskriva det på ett annat sätt. Det är jobbigt att gå runt så här på jobbet, bland folk. Jag känner mig så oroligt sårbar när jag känner så. Det känns som att jag går runt utan hud och allting kan komma innanför (kanske en konstig bildlig förklaring, men kan inte beskriva det på ett annat sätt). Annars känner jag mig stark och självsäker, med något form av skydd/filter runt om mig så att jag själv kan bestämma vad som når mig eller inte. Men det skyddet bara rasar när jag känner mig nere. Jag tolkar allt negativt och det kommer åt mig (fast jag vet egentligen att det är i mitt huvud bara). Kanske luddigt förklarat, men det är svårt att förklara känslor.

Förra gången var en av väldigt FÅ gånger med minimal pms. Jag gick och väntade på att det skulle komma, men jag mådde bra och skippade Premalexen. Denna månad känns det som det är dubbelt upp istället.

Juan mötte upp mig efter jobbet och så hämtade vi barnen tillsammans. Vi satte oss ute en stund, åt muffins och barnen lekte på gården lite. Om en stund ska männen i hemmet gå och köpa pizza till oss och sen blir det fredagsmys i vanlig ordning.

Gillar

Kommentarer