Hur har Gabriel tagit det att bli storebror?

När Isolde föddes var Gabriel exakt 18,5 månader gammal. Han var med andra ord för liten för att förstå att han skulle få ett syskon. Han var väldigt nyfiken, men till en början verkade det som att han tänkte att hon var en leksak. När jag la Isolde för att byta blöja, tog han sin docka och la den sidan om och skulle göra samma. Han trodde vi lekte. Han var nyfiken och ville vara med på allt. Han ville gärna också "leka" med denna "leksak". Ju mer Isolde har börjat röra på sig, har han börjat förstå att hon är en liten individ. De "leker" mer ihop nu och han pratar till henne som till oss. Han är i det stora hela gullig mot henne, klappar henne när hon gråter och hjälper henne/mig helt av sig själv.

Men i takt med det har också naturliga problem växt till sig som kommer i samband med syskon. En hel del avundsjuka. Och han testar mycket var gränserna går. Jag börjar förstå att det är en naturlig del av processen, hur mycket man än som förälder försöker att motverka det. Men det som hjälper är att inkludera honom i allt och ge extra uppmärksamhet och kvalitetstid när det går. Ge en massa massa kärlek. Vi låter även honom vara "bebis" så mycket han vill. Vi valde att inte flytta honom till eget rum, utan han sover med oss. Vill han t ex sova med oss i vår säng när Isolde gör det, så är det självklart han får det. Och jag säger aldrig till honom "du är en stor pojke nu". Jag säger "du är mammas lilla bebis också". Han är fortfarande så liten och han behöver få känna sig liten och trygg i mammas/pappas famn fortfarande och inte att han blir ersatt. Man får nästan hantera de lite som tvillingar, det är nog det tuffa med att ha barn så tätt. Men mer om barn tätt i ett annat inlägg :)

Gillar

Kommentarer