På minneslunden

Vi var på minneslunden idag. Tände ljus, lämnade en liten nallebjörn och tänkte en stund. Jag känner mig alltid nära honom där. Önskar jag hade närmre till minneslunden, hade velat gå dit ofta.

Jag minns inte om jag skrivit det på bloggen förut, men en stor sak jag ångrar är att vi aldrig begravde honom. Jag trodde inte man fick det om det inte var fullgångna barn. Allt gick så fort och jag förstod knappt vad som hände. Efteråt fick jag veta att man får begrava barn i Sverige även om de inte är fullgångna. Jag hade verkligen velat och behövt ha en plats för bara honom. Det har varit en stor ångest för mig efteråt, men det är inget jag kan ändra på nu, även om jag önskar jag kunde. Man får lära sig att leva med en massa ånger och ”tänk om” när man går genom sorg. Jag får i alla fall glädja mig att han inte är ensam i minneslunden utan att han är där med alla andra bebisar som fick en plats i himlen.

Jag fick en sån flash trough (heter det så?) i mitt huvud när vi var där. Alla gånger vi har varit där snabbspolades förbi i huvudet. Minns när vi har varit där helt utan barn, sen med magen, sen med Gabbe i barnvagn. Sen med Gabbe i handen och mage igen. Sen med Gabbe och Isolde i vagnen och nu med båda barnen som sprang runt där. För mig känns det alltid som att tiden knappt har gått. Det kändes bara så konstigt, för när det snabbspolades förbi i mitt huvud i i bilder av när vi varit där, kändes det som att det har gått jätte lång tid, fast i hjärtat känns det som det var så nyligen. Det var en märklig känsla.

Efteråt åkte vi och köpte mat med barnen, mös hemma och sen har det varit kväll i vanlig ordning. Nu sover barnen och jag ska försöka smälta dagen lite. Vi hörs imorgon! ❤️ Tack för att ni läser, sorg är för tungt för att bära på ensam.

Gillar

Kommentarer