Skuldkänslor

Jag ligger med handen över magen och känner hur min flicka rör sig. Jag vet redan att det är en liten tjej. Hon är ca 16 cm lång, har tio fingrar och tio tår. Jag vet, för vi har till och med räknat de. Hon har ett hjärta som slår, det lät som musik för mina öron, och i den här veckan (17) börjar hon uppfatta ljud utifrån. Hon har en själ och en energi som bara jag som hennes mamma redan känner. Jag känner hennes närvaro. Hon är ett liv. Och jag som mamma älskar henne redan oändligt, den kärleken går inte att stoppa, den går inte att skjuta upp eller vänta med när den kommer. Hon är min dotter och jag är hennes mamma.

Jobbiga känslor kommer över mig. Jag kan inte förstå hur vi avbröt en graviditet halvvägs in på graviditeten (med vår första son). Det känns så overkligt, hur kan man avbryta en graviditet när man redan känner och älskar ett barn? Hur klarade vi av det? Hur klarade vi av att skiljas från vårt barn? Hur dog vi inte? Eller jo, jag dog, en miljon gånger.. varje minut till en början, sen varje timme, sen varje dag.. och smärtan den består än idag. Saknade och kärleken den varken försvinner eller avtar någonsin. Och skuldkänslorna kommer.. tog jag rätt beslut? Tänk om läkarna hade fel? Tänk om ditt hjärta inte var så sjukt som de sa? Tänk om jag inte kämpade tillräckligt? Skuldkänslorna blir jag aldrig fri från.* Att behöva avsluta sitt barns liv (eller någons) är mer än vad en människa ska behöva göra. Förlåt mig mitt hjärta, för att jag inte kunde fixa detta. Om jag hade kunnat hade jag gett dig mitt hjärta.


*Kommentarer om att jag inte ska känna skuld undanbedes. Jag vet det rationellt, men i mitt hjärta och ur ett större perspektiv tänker/känner jag vad jag känner. Låt mig känna det.

Gillar

Kommentarer

AlexandraStefx
JoannaO
JoannaO,
❤️❤️
nouw.com/joannao
Jonna
,

❤️😭❤️

JoannaO
JoannaO,
❤️❤️❤️
nouw.com/joannao